Av: Jodi Picoult (2004)

 

 

Det finns två saker som får mig att le när jag läser böcker; den ena är rena humoristika inslag, den andra är scener som är så fint skrivna att jag tror boken jag håller i mina händer ska ta eld av all värme jag känner.

 

 

"Allt för min syster" innehåller båda dessa ingredienser.

 

 

Anna är 13 år när hon bestämmer sig för att stämma sin famlij för att få rätten till sin egen kropp. Hennes storasyster Kate har haft en svår typ av leucemi sedan hon var liten och Anna kom till som ett designat syskon för att kunna donera sitt navelsträngsblod till systern. Detta höll Kate uppe ett tag... sedan fick Anna donera lymfocyter, benmärg... och nu ligger en njurtransplantation inför henne. Och Anna vill inte längre. Donerar hon sin njure kommer detta förändra hennes liv; hon kommer inte längre spela hockey och det kan bli komplikationer när hon själv bestämmer sig för att skaffa barn.

 

 

Så hon stämmer familjen. Låter det inte som en speciellt mysig historia? Den är ybermysig, rolig och skitsorglig.

 

 

Jag nämnde sådant som får mig att le tidigare.

 

 

Det första är advokaten som Anna anlitar, Mr Campbell. Han har med sig sin hund Judge överallt och får ständigt höra kommentaren "hundar är inte tillåtna här" varpå Campell svara:

"Det är en servicehund."

"Men... ni är ju inte blind...?"
Och här kommer Campbell med olika svar varje gång. Några exempel:

Jag har järnlunga och han hjälper mig undvika magneter.

Jag är nykter alkoholist och han ser till att jag inte tar ett glas.

Jag är förgblind och han har koll på när det slår över till röd gubbe vid trafikljusen.

 

 

Love it.

 

 

I historien får man följa flera point of view. Det är Anna, storebror Jasse, pappa Brian, mamma Sara, advokaten Campbell och även Julia som utses till god man för Anna. I vanliga fall tycker jag ofta att historier då man får följa ett flertal personer, men denna historia träffar mig rätt i hjärtat. Det är så otroligt fina scener! Samtidigt som läsaren får följa rättsprocessen får vi också veta hur allt började då läkarna upptäckte Kates sjukdom, valet att skaffa ett designat syskon; alla jobbiga dagar på sjukhuset; alla fina dagar då Kate var frisk.

 

 

En scen som verkligen fick mig att gripa efter mina näsdukar var då Kate vägrar gå ut eftersom hon inte har något hår. Hon känner sig som ett missfoster och är så trött på att alla stirrar. Så hennes mamma får nog. Och rakar av sig allt sitt hår. Och när hon står där på toaletten och håret trillar ner i handfatat kommer lilla Anna in och säger:

"Jag med!"

Sedan åker de in till stan, alla tre, utan hår.

 

 

Det är en jobbig historia. Samtidigt som den är så fylld av kärlek att jag önskar jag kunde få krama om denna lilla familj.

 

 

Okej, kärlek, ni fattar.

 

 

Om det finns något som är mindre bra?

Ytterst få saker.

Möjligen en kärlekshistoria som slutar lite väl lyckligt i slutet, men annars, nej.

 

 

Och slutet, SLUTET! Jag tänker inte avslöja det, men gisses vad tårarna sprutade (och jag satt på en buss och well ingen gillar väl att stortjuta på en buss...?), men det var så omtumlande... Ja... Jag har nog fortfarande inte hämtat mig.