Av: Johanna Lindbäck (2010)

Okej, denna recension kommer vara full av spoilers, så vill du läsa boken och bli genuint överraskad, sluta läs nu.

Så, några kvar?

Okej, Andreas mamma har precis fått jobb i Stockholm. Han vill att hon ska pröva lyckan där och flyttar därför in hos sin pappa, på sin barndomsadress. Han tror att det ska gå lätt, men inser att vara ensam med sin pappa är inte alls samma sak som att vara ensam med sin mamma. Granne till Andreas bor barndomsvännen Erik. Erik och Andreas har glidit ifrån varandra sedan Andreas flyttade och när de nu stöter ihop blir det konstigt och pressat.

Andreas är tillsammans med Hanna, men har senaste tiden märkt att det är något som inte stämmer. Hon går runt och är så lättretlig hela tiden. Han försöker prata med sina vänner om det hela, men de är inte intresserade av att lyssna på hans problem.

Så en dag fattar Andreas. Det finns någon annan. Och när han konfronterar Hanna förnekar hon det inte. Hon är kär i Andreas (säger hon), men har vid ett flertal tillfällen hånglat med en annan kille. Andreas blir sårad, ledsen. Han försöker finna tröst hos vännerna, bara för att inse att de faktiskt visste om det hela(!)

Andreas känner sig som värsta skämtet och vet inte längre vem han kan vända sig till. Men så en dag så berättar han om allt för Erik och sakta, sakta växer vänskapen mellan honom och Erik fram igen.

Okej, detta är min nya favvobok när det gäller Johanna Lindbäck. Och det finns en bra förklaring. Johanna skriver gärna om vardagen, hur relationer sakta växer fram. Hennes huvudkaraktärer är byggda för att läsaren ska känna igen sig och det brukar inte vara superdramatiska grejer som händer (ex våldtäckt eller alkoholism). MEN i denna bok porträtterar hon sveket av flickvännen och bästa vännerna samtidigt. För mig som gillar lite mörkare böcker gör det alltså ”Saker som aldrig händer” mer intressant. Love it!

Så, jag gillar historien, gillar karaktärerna och gillar Johannas språk. Finns det något som är mindre bra? Ja. Slutet. Jag blev så besviken. (Och det är nu den stora spoilern kommer, så vänd dig bort om du fortfarande vill läsa boken och bli överraskad.)

Slutet. De sista 20 sidorna tror jag. Andreas och Eriks vänskap växer sig fin och stark och Andreas börjar till och med hittat tillbaka lite till sina gamla vänner. Som läsare har jag tidigare i boken fått hintar om att Erik kanske eventuellt skulle kunna vara homosexuell (alt bisexuell).

Och så är det en scen, en fantastisk bra scen där Erik och Andreas sitter skavfötters hemma hos Andreas. De har varit ute och festat hårt och sitter nu och dricker varm choklad. Och så är det ett moment, as in THE MOMENT, när de plötsligt ser på varandra och det finns något annat i deras blickar, ligger något annat mellan dem. Andreas blir väldigt medveten om deras beröringspunkter och förvirrad över att han plötsligt är kåt. Fram till detta är allt bara fint, men jag blir lite fundersam hur Johanna ska lösa detta på de sista 20 sidorna.

Jo, då visar det sig att Erik är homosexuell OCH har pojkvän. Och Andreas tänker inte ett dyft mer på kvällen då han kände något för Erik, utan de sista sidorna går åt till att Andreas ska våga berätta för Erik att det är okej att han är homosexuell.

Men, va?! Jag ville ju veta mer av hur Andreas skulle hantera att han plötsligt tände på en kille. Och varför var Johanna tvungen att slänga in en pojkvän till Erik? Hmm. Jag har en vän som rekommenderade denna bok till mig och sa ”Det är Johannas bögbok, men jag tycker hon fegar ur i slutet”.

Och ja, det tycker jag med. Andreas gör inte upp med sig själv alls när det gäller hans egen reaktion, vilket jag tycker skulle varit mycket intressantare. Och jag säger inte att den skulle slutat lyckligt med att Erik och Andreas blev ihop. Jag gillar ju inte lyckliga slut. Men den hade gärna fått sluta… annorlunda…