Något som är riktigt kul med att bo i Borås är att jag här kan ta del av kulturlivet. Visst kunde jag det i Göteborg också, men det blev för stort där; för ogreppbart.

 

På Borås kulturhus (där också stadsbiblioteket ligger) har de med jämna mellanrum något som kallar Forum för poesi och prosa. Jag har varit där en gång tidigare (det var då jag upptäckte poeten Lina Ekdahl).

 

Denna gång var historia i centrum och föfattarna var Yvonne Hirdman och Peter Fröberg Idling där på besök. Jag har varken läst eller hört något om dessa tidigare, så mina förväntningar var... inget särkilt.

 

Och så börjar Peter berätta om sin bok han skrivit, den senaste; Sång till den storm som ska komma. En berättelse om bland annat Pol Pot. Och jag ska erkänna, jag trodde verkligen inte jag skulle tycka det var så intressant...

 

Men Peter är en rolig berättare. Och sedan börjar han läsa.

Boken är uppbyggd i tre sektioner där man får följa tre olika personer. Den första sektionen handlar om Pol Pot (eller Sar som han hette tidigare). Och Peter har skrivit Pol Pots del i andraperson. Jag som fullkomligt älskar andraperson. Och inte bara det; Peter ändrade tempus i historien. Från presens (nutid) till futurum (framtid).

 

Jag har aldrig hört/sett något liknande.

 

Så efter hela sektionen där också Yvonne pratat om sin bok Den röda grevinnan: en europeisk historia blev det signeringsstund i böcker.

 

Och jag ställde mig längst bak i kön, köpte Peters bok och pepprade honom sedan med frågor.

 

Hur kom det sig att han valde andraperson OCH tempusbytet?

Föll det sig naturlogt från början eller var det något som växte fram?

Varför valde han tredjeperson i de två andra sektionerna?

Hur lång tid tog boken att skriva? 

 

Och när jag fått mina svar och skulle gå var det hans tur:

"Hur kommer det sig att du ställer så bra frågor? Vad har du för dig egentligen?"

 

Mitt svar:

"Bär på författardrömmar"

 

Så jag berättade om mitt skrivande. Om hur jag skrivit ett helt manus i andraperson och hur det mottogs med tveksamhet från förlagen. Men hur jag sedan hittade rätt i tonen när jag ädrade till förstaperson.

 

Sedan fick vi avbryta samtalet för att "om sex minuter sätts larmet på".

 

Jag sa hejdå och gick bort för att hämta min jacka.

 

Då skyndade Peter efter och bad mig att jag skulle ta den bukett tulpaner han fått som tack för sitt uppträdande. Han sa att han ändå skulle till hotellet och...

 

Tack, tack sa ja.

Och gick.

 

 

Med en bukett tulpaner i handen och en bok om Pol Pot i väskan.

Lätt under fötterna.

 

 

 

 

Jag älskar att vara en skrivande människa.