I somras läste jag Den andra Will Grayson (2011) som är skriven av David Levithan och John Green.

 

Och som jag älskade den boken!

Eller mest kanske; som jag älskade den ena Will Grayson!

 

Boken handlar nämligen om två killar som som båda heter Will Grayson och stöter ihop av misstag en kväll i Chicago. Den första Will har kärat ner sig i skolans coolaste och smartaste tjej, den andra slits mellan viljan att ta livet av sig eller att döda alla andra; den enda som förstår honom är Isac som han pratar med på internet om nätterna.

 

Och kanske hade deras vägar inte korsats mer än så, om det inte vore för Tiny Cooper; jättebögen som är den första Wills bästa kompis.

 

Boken berättas ur båda Wills perspektiv, de får varannat kapitel att komma till tals. Det som gjorde boken så bra förtom att den var rolig, rörande och hade oväntade twists var att det är så stor skillnad på de två olika berättarrösterna. Jag har försökt hitta info om författarna skrivit om varsin karaktär eller skrivit hela manuset ihop, men inte hittat något svar än.

 

Det enda som irriterade mig något var att det tog så lång tid innan de två olika Will faktiskt träffades. Känns ju som att det är DET mötet som faktiskt får händelserna att börja rulla.

 

Idag har jag läst ut David Levithans första vuxenbok; Liten parlör för älskande (2012).

Och detta är en sådan Nina-bok att jag knappt vet vad jag ska ta vägen.

Under bokens gång skriver jaget sig igenom alfabetet och under varje ord står det en text kopplad till ordet, men också till förhållandet med ett du.

 

Det är en kärlekshistoria som inte är utan hider och scenerna kommer knappast i kronologisk ordning.

Men de är så klockrena att de får mig att både skratta högt och nicka igenkännande.

 

T ex.

 

anakronism, s.

 

"Jag går och hämtar hästen och kärran", kan du säga.

Och jag svarar: "Och jag som trodde vi skulle ta svävaren!"

 

Eller:

 

rygga, v.

 

Det var jag som sa att vi borde flytta ihop. Och redan när jag uttalade orden insåg jag att det skulle betyda att det blev jag som fick skulden om alltihop gick snett. Sen tröstade jag mig med detta: Om allt gick snett skulle det inte spela någon som helst roll vems fel det var att vi hade flyttat ihop.

 

Eller:

 

överträdelse, s.

 

Jag ville inte veta vem han var, eller vad han gjorde, eller att det inte betydde något.

 

Eller:

 

epitet, s.

 

Jag tror det värsta du någonsin kallat mig var fittpropp.

"Menar du att jag ör en tampong?" frågade jag. "Är jag en tampong för att jag inte låter dig köra?"

Jag skrattade. Det gjorde inte du. I varje fall inte förrän du nyktrat till.

 

 

U-N-D-E-R-B-A-R-T David!