I tisdags var jag på Forum för poesi och prosa på biblioteket där Eva Ribich och Susanna Alakoski skulle entra scenen och berätta om sina böcker och sitt skrivande.

 

Eva skriver dikter och började med en kortare presentation innan hon läste från sin senaste bok Vi vaknar som utspelar sig under ett dygn och där varje sida innehåller en haiku.

 

Sedan tog Susanna vid. Åh, Susanna!

Jag älskade Svinalängorna när den kom. Läste om den innan hennes besök och älskar den fortfarande; svärtan, humorn, detaljerna för att beskriva tiden (maten, möblerna, drickandet, stämningen), livet.

 

Men i tisdags pratade Susanna om sin nya bok Oktober i fattigsverige: dagbok, och boken är som den låter, Susannas biografi.

 

Hon berättade om sin bakgrund, om sin familjs historia, om att leva fattigt och om att klättra upp ur misären. Hon pratade om fattigdomen idag och om sin mormor analfabeten. Hon hade ett fantastiskt bildspråk och när jag efter hennes framträdande frågade om det inte var svårt att skriva om sitt liv på det sätt hon gjort svarade hon:

Att måla med färgen svart kan också vara lustfyllt.

 

Den meningen kommer jag nog bära med mig resten av mitt liv.