Man är ju lite olika bra på olika saker inom skrivande. Själv är jag ingen fena på att korrekturläsa, jag blir alldeles för blind för min egen text (går bättre med andras). Och jag kan också glömma bort miljön ibland för jag går upp så mycket i mina karaktärer.

 

MEN jag tänkte att nu när det är fredag, snart helg, och solen skiner så ska vi fokusera lite på det positiva. Så jag tänkte bjuda på en liten kavalkad av vad jag är extra bra på inom skrivande. Och jag uppmanar alla er där ute att göra detsamma; skryt för bövelen.

 

Gestaltning:
Det tag en stund för mig att få koll på det här med gestaltning, just för att gestaltning kan visa på så mycket; en känsla, en stämning, en personlighet, en miljö osv. Men nu, fy sjutton va kul det är!

 

När skrattet försvunnit finns ändå värmen kvar. Karin ser på mig över bordet, hennes blick öppen, oceaner av möjligheter.

Det finns något fint och stort här. Som om hon räcker över en liten, ullig kattunge och säger:

Här, känn på pälsen.

Mm.

Känner du?

Ja.

Visst är den len? Och mjuk? Och alldeles fluffig?

Mm.

Så är det nu. Lent, mjukt och alldeles fluffigt.

– Varför tog det slut mellan dig och Robert?

Och DÄR var den trevliga stunden över. Värmen försvinner som någon öppnat gendrag i huset och jag viker in armarna mot kroppen.

– Vaddå då?

 

Eller:

 

Hon kan inte röra sig. Hon kan inte röra sig eftersom Rasse kommer gående emot henne i skolkorridoren.

Hela kvällen igår tänkte hon på hur hon skulle be om ursäkt. Säga förlåt. Kräla i stoftet.

Men så ser hon honom och hon kan inte röra sig.

Inte ropa hans namn.

Inte ens höja handen till hälsning.

Rasse går i en klunga av vänner. De skrattar och buffar. Högljudda röster som träffar hennes hud. Blåmärken av den osynliga sorten.

Han är på väg emot henne. Och när han väl ser henne slutar han le. Blicken blir avvaktande.

Men den är bara avvaktande för en sekund, innan den exploderar i tusen snöflingor. Vita, mjuka flingor som tränger in genom hennes hud och får bubblan inom henne att krackelera. Och då vet hon.

Hon känner tårarna på sina kinder sekunden innan Rasses armar sluts runt hennes axlar.

 

Eller:

 

 – Är den inte lite för tajt?

Det är det första Jonas säger om hennes kläder. Och det är linnet han tittar på.

– Och för urringat… Missförstå mig rätt, du är jättesexig, men är det inte lite väl… vågat?

Missförstå mig rätt. Cissi har aldrig förstått det uttrycket. Själva poängen med missförstånd är väl att de är fel?

– Tyck… tycker du?

– Hmm, du är jättefin… men jag tror det kan vara lite väl…

Orden glider iväg mot fönstret han tittar ut igenom, smackar in i rutan och blir kvar där, hängandes.

– Jaa, du kanske har rätt.

 

Undertexter:
ÄLSKAR undertexter. När man själv knäckt koden blir man (läs: jag) som besatt av att få in dem överallt.

 

Det vita kaklet stirrar anklagande på Cissi.

Hon undviker blickarna och pillar bort lite rester från ett svart nagellack. Hon hinner nästan aldrig måla om naglarna längre. Hinner inte täcka för.

Nu kommer naglarna fram under, gulnade och spruckna. Nerbitna och flagnande.

Hon tittar ner i golvet. Hennes fötter är alldeles bleka och vinterfnasiga.

Kaklet stirrar.

Cissi forsätter pilla bort nagellacket. Det bildas en liten svart hög under toalettstolen. Den ser sorgsen ut.

Hon böjer sig ner och blåser så flagorna sprids över golvet, virvlar in under badkaret.

Gömmer sorgen i mörkret.

 

Eller:

 

– Jag tycker du är knepig.

Jag hade inte tänkt säga det högt, men orden glider ur mig lika lätt som mjukglass smälter i solen.

Karin skrattar och sjunker ner på golvet bredvid mig. Hennes arm snuddar mot min; hud mot hud. Hud…

– Knepig? Ja, det är väl nåt…

Jag ser över på motsatta väggen där det hänger en stor tavla med två hästar på bete; en brun och en vit. De står i olika hagar och betar med ett stängsel som skiljer dem åt.

– Jag tycker du är speciell, säger Karin.

Jag vänder mig mot henne. Hon sitter så nära, så nära.

– Näe… Det vet jag inte. Jag är precis som alla andra.

Hon skakar på huvudet. Sakta.

– Näe, inte alls som alla andra.

Jag försöker titta bort, men våra blickar har hakat i varandra; krokar som inte alls känns vassa, linor som inte alls känns spända.

Jag sväljer, slickar mig om läpparna, lutar mig fram och hinner tänka “det här händer inte”.

 

 

Textstyckena är tagna från mina två manus ”Krossade tomater” och ”Du är speciell”. Båda ungdomsromaner.