Ett år av händelse. (Varning för bild-bonanza)

 

Vad vi gjorde i januari och februari minns jag inte.

 

Men i mars var det ett år sedan min svärfar dog och större delen av hans släkt samlades i Oslo. Vi var också där. Och för första gången träffade Anders två av hans småsystrar. Vi blev kära i både dem och Wigelandsparken...

 

Helgen efter blev jag kidnappad till min möhippa som visade sig vara världens bästa. Den var så bra att jag inte har ett enda kort därifrån... Åh, well.

 

4/4 klockan fyra gifte jag mig med min Anders och bröllopet blev perfekt. Vi gifte oss på ett åldersomshem, jag bar inte vit klänning, musiken var från en Spotifylista och alla grät. På vigselbeviset råkade prästen skriva 1914 istället för 2014. Det skrattar vi fortfarande åt.

 

 

 

 

 

Fredagen den 13:e juni vaknade jag klockan fyra på morgonen och kunde inte somna om. Jag hade varit nära att svimma flera gånger på jobbet under veckan och min mens skulle kommit dagen innan. Så jag smög upp och tog fram graviditetstestet som låg i min nessesär. Ett tydligt, blått plus.

 

Jag vågade inte väcka Anders eftersom han sov och tog därför en bild på stickan och skickade honom ett sms. "Du ska bli pappa".

 

Senare samma dag åkte vi över till Gotland där vi den 14:e juni var med då min syssling Therese gifte sig med sin Emil.

 

 

Eftersom jag och Tessi varit som systrar när vi växte upp fick jag äran att vara brudtärna.

 

 

Vi lyckades till och med ta fina bilder på hela min familj.

 

 

 

Där var jag och Anders, i min mage växte en bebis som ingen annan visste om...

 

 

Graviditeten visade sig dock inte bli det lättaste för mig. Under mina fyra veckors semester var jag sängliggande tre pga fruktansvärt illamående. Så när alla andra tyckte sommaren var FANTASTISKT längtade jag efter mörkret, kylan och att mat skulle smaka gott igen.

 

Men jag piggade på mig lagom till nästa bröllop; Anders bästa tjejkompis Anna gifte sig med Martin.

  

 

Jag letade i evigheter efter en klänning där magen inte syntes och Anders höll ett väldigt vackert tal. Jag lyckades dessutom förvirra hela kökspersonalen när jag smög ut och frågade vilka av ostarna som var passtöreserade eller inte. Det slutade med att jag inte åt någon ost alls.

 

I september blev det dags för vår egen bröllopsfest. Bröllopet var litet, men festen var hjärtlig. Tänk att våra släkter och vänner skulle komma så bra överens?! Och att talen skulle vara så fina. Jag blir fortfarande tårögd när jag tänker på de ord Svenne sa. Eller att min lillasyster spleade ukulele och sjöng "Somewhere over the rainbow" för mig. Och ja, pysslebordet blev mer poppis än någon hade förutsett.

 

Sedan kom hösten och vi tog en paus från alla festligheter. Och det var nog tur. För av bara farten köpte jag och Anders bostadsrätt (flyttar i mars) och bil.

 

 

Bebisen fick smeknamnet Janne tack vare vissa likheter av Jonas Gardells imitation av Jan Guillou...

 

... och magen växte.

 

 

Och därefter började jag få ont.

 

Höger sida, smärten påminde om smärtan jag känner vid ägglossning. Och den försvann inte. Efter fem veckors utredning och tre besök på förlossningen hittade de tre cystor på min högra äggstock. Och jag blev beodrad att börja knarka alvedon. 

 

Jag kände av smärtan från cystorna när jag byta ställning när jag satt eller låg i sängen, när jag gick eller när bebisen sparkade på dem. Dagarna kändes fruktansvärt långa och jobbet hårdare än någonsin.

 

I december satte sammandragningarna igång. Och efter en veckas tid tyckte jag livet kändes oförtjänt jobbigt och vi åkte in till förlossningen. De lade in mig över helgen, oroliga över att jag hade en för tidig födsel på gång.

 

Men medan jag vilade gick sammandragningarna ner och på söndagen blev jag utskriven. Och sjukskriven. Tydliga order på att ta det lugnt, men gärna ta korta promenader för att inte bli helt stillasittande.

 

Jag trodde att jag skulle klättra på väggarna efter bara några dagar, men det har gått förvånansvärt bra. Anders ser till att det ständigt finns serier/film att se och att jag inte är ensam för långa stunder.

 

Så. Puh!

 

Men... skrivandet, kanske ni tänker.

Vad hände med det?

 

Jodå, jag har kämpat på. I våras gick jag en skrivkurs för Leffe Dehlo och totalt har tre av mina manus vandrat runt bland förlagen. Ingen har nappat, MEN jag har fått fin kritik.

 

Skrivframgångar har helt enkelt inte varit så många - men jag tycker inte jag tagit något steg tillbaka heller. Jag VET ju att jag kommer bli utgiven. Jag har bara haft andra saker att tänka på i år.

 

Och 2015?

Ja, 21:a februari ska Janne komma ut (typ).

14:e mars flyttar vi till nya boendet.

Och jag ska vara föräldraledig till september.

 

Jag HOPPAS att jag hinner redigera klart manuset jag håller på med nu och skicka in det INNAN bebisen kommer. Därefter får vi se. Jag har massa idéer, men än så länge inte fastnat för en som nästa projekt. Kanske är Janne också världens snällaste bebis så jag hinner skriva lite i vår/sommar. Hoppas.

 

Gott Nytt År!