Det här med att läsa böcker som får en att gråta (obs spoilervarning för diverse bra böcker)
Jag har läst tre böcker på raken som fått mig att gråta; och alla tre utav helt olika anledningar.
Ibland är det sorglig gråt och ibland lycklig.
Och igår funderade jag på VAD detta var.
Så i Den andra Will Grayson (John Green och David Levithan) är det de två killar som båda råkar heta Will Grayson som går ihop och tillsammans gör en kupp mot en kompis där de berättar hur fantastisk han är och att de uppskattar honom.
I Förr eller senare exploderar jag (John Green) är det den ständigt närvarande döden; att gå in i en kärlekshistoria trots att man vet att den kommer sluta illa. Talen de höll inför Augustus begravning innan han ens hade dött - jisses vad jag lipade!
Och igår läste jag ut En man som hette Ove (Fredrik Backman) och där var det flera saker som fick rörd till tårar:
- När Ove går samma med de andra och räddar Rune, så han inte blir satt på hem
- När sjuåringen får en I-pad och kallar den buttre Ove för morfar
- När Ove faller ihop efter kalaset och på sjukhuset så krävs det flera sköterskor för att dra ut den utlänska kvinnan från rummet
Så nu till min slutsats:
Det som får mig att gråta/bli rörd i böcker är när:
- Döden är närvarande
- Karaktärerna gör osjälviska saker för att visa någon annan uppskattning
- Karaktärer visar att de älskar varandra utan att säga det
De två sista är ju på sätt och vis samma, men ändå.
Nej, jag gråter sällan (väldigt sällan tom) när jag läser böcker. Händer typ aldrig. Senaste boken som fick mig att gråta var "En Dag", av David Nicholls. Vilket förvånade till och med mig. :) En enda gång har jag rörts till tårar av något jag själv skrivit, men det manuset kommer nog aldrig se dagens ljus. :)
"Den andra Will Grayson" måste jag verkligen läsa! När jag läste gamla barnboksklassiker var det flera som fick mig att gråta, tex "Den hemliga trädgården".
Jag skrev ett inlägg om bla det för ett tag sedan: http://www.boktjuven.com/2013/05/om-att-rora-lasaren-till-tarar.html
Jag är likadan som Kati. Gråter typ aldrig när jag läser. Men blir ju absolut berörd ändå. Rue i Hungerspelen :(
Jag minns mycket väl varför jag grät, men det kan jag inte säga. Men jag tycker du ska läsa den. Stundvis kan den upplevas som lite seg, men i slutet var den ändå klart läsvärd. Tror ingen bok har väckt så mycket känslor (eller skrivkomplex) hos mig på evigheter.
