*snyft*
Det manus jag skriver nu utmanar mig verkligen.
Det är mycket känslosamma scener som är fruktansvärt sorgliga.
Så jag jobbar mot att bli tårögd, att gråta.
Mitt problem är att jag inte är van att reagera med tårar när jag skriver.
Så varje gång jag känner att tårarna är på gång, känner rörelsen i ögat tänker jag:
YES! Det är såhär det ska vara, där satt den.
Och då försvinner stämningen, jag tappar flödet helt.
Så, jag behöver uppenbarligen öva mig på att inte bli så exalterad över mitt eget skrivande.
Hur gör ni?
Kommentarer
Mia Skrifver
Gör och gör. Jag tror att det mest handlar om att inte i det tårögda stadiet liksom tänka på det. Att inte analysera utan skriva på bara, låta tårarna flöda om de måste och hamra på i blindo. Det går. Och det är när man börjar tänka sitt Yes, som det kan bli som du beskriver. Så tänk inte, skriv, analysera inte. Det är vad jag brukar försöka göra. Ibland går det bra, ibland inte.
Svar:
Nina
Fia Filur
Hm. Jag har inte råkat ut för det. Skriver ju sällan snyftiga scener. För mig är det snarare så här: Jag skriver nåt kul och tänker "Haha, vad jag är rolig", och så faller de skämten helt platt. Så knepet är väl att bara skriva vidare helt enkelt :)
Svar:
Nina
Anneli
Jag låter tårarna komma och fortsätter jobba.
Svar:
Nina
Trackback
