Ett av de första besluten man tar när man fått veta att man ska få barn är att bestämma när man vill få veta könet på barnet: på ultraljudet eller vid själva födseln.
Eftersom vi nästan bara har tjejnamn tyckte jag att det vore praktiskt att få veta könet tidigare; ett problem mindre liksom. Men min man ville inte.
Och ja... så viktigt var det inte för mig. Förr eller senare kommer ju bebisen ut, jag kunde vänta.
Vi kallar bebisen Janne eller Baby Jane, växlar mellan ett killnamn och tjejman, bara för att.
Och idag är jag så himla glad över att jag faktiskt inte har en aning om barnets kön.
För det betyder att jag/vi fått lära känna bebisen i min mage utan att sätta en kön-stämpel. Hen är en person, inte ett kön.
Idag kan jag säga att Janne/Baby Jane tycker om att dansa i min mage när:
- det spelas musik med mycket trummor
- actionscener i filmer/serier
- pappa kommer hem från jobbet
- jag pratar i telefon
Janne/Baby Jane tycker inte om sammandragningarna/förvärkarna utan leker mission impossible så fort sammandragningarna släpper och försöker bryta sig ut ur livmodern.
Och varje kväll somnar vi alla tre till matcher i Dota 2, då pratet från skärmen verkar vara det enda som lugnar bebisen i magen.
Jag är tacksam, könet är inte relevant.
Någonstans har jag också insett att det är ju detta som ligger till grunden för mycket av mitt skrivande; att slita sig lös från de fördomar som omger oss.
Mitt första fullängdsmanus var en kärlekshistoria mellan två tjejer. Den grundade sig i att jag då (på gymnasiet) hade vänner som kom ut som lesbiska/bögar och fick så mycket motstånd bland vänner/familj. Och jag fattade verkligen inte - vad sjutton spelade det för roll vilket kön de blev kära i? Och jag insåg någonstans att det i andra människor fanns en rädsla för det som var annorlunda, det man inte kände igen.
Vi människor vill gärna dela in allt i fack; det skapar trygghet för oss. Och till viss del hjälper det oss att sortera vardagen och förstå vad som händer i våra liv. Men ibland tar den där rädslan för det som är främmande över och det har blivit drivande i mitt skrivande.
Idag har det blivit mer särpräglat i mina manus - vad är normerna och hur kan mina karaktärer slå sig fria från dem?
Varför är vi så rädda för det som sticker ut?
Och hur kan jag - genom mitt skrivande - öppna upp ögonen för andra?